Midsommarveckan

Det känns som att det är den värsta veckan i mitt liv sen Kjell dog.
Man firar födelsedagar eller inte men i vilket fall så blir man påmind att man fyller år eller att någon du känner fyller år , det går liksom inte omärkt förbi än om man ibland skulle vilja stanna tiden, man har ju fötts. Dödsdagar är det värsta som finns när man mist någon mitt i livet , ja han skulle i allafall levt i många år till och inte dött nu.Man blir obönhörligen påmind om att nu är det ett år sedan människan gick och dog.
 
 
Dagen innan midsommarafton i fjor dog Kjell i cancern som plågat honom hårt dom sista månaderna i livet, den 21 juni kl 21:00. I år ett år efter är det midsommarafton. 
Jag har sagt till mina barn och vänner att jag tänker inte fira någon midsommar i år, hur skulle det gå till när dödsdagen är så känslomässgt laddad. Men mamma vad skall du då göra ? Jag vet inte, jag vet inte. Jag tar kanske cykeln och kör ut en runda eller är jag här hemma i huset och sorterar kläder eller grejer. Sortera är det bästa då skingras tankarna. Jag kommer att va med Kjell på mitt vis, prata minnas gråta förbanna livets orättvisor.
 
 
Min fina dotter skickade till mig tips om en bok som hon förstod att den skulle hjälpa mig.En trädgård till tröst. Den fans att låna på biblioteket i Knislinge .Kvinnan som skrivit boken har också mist sin man i cancer och han hette också Kjell . Klart hon hade rätt Camilla , jag läser och hela tiden känner jag igen mig själv, det är så det är tänker jag.
Ju längre tiden går, desto djupare sjunker sorgen inåt, samtidigt som den förgrenas tills jag accetperar den som en del av mitt väsen. Detta skulle han ju fått vara med om, om han inte varit så förbannat avliden. Så skriver hon och ja, det är så det är . Vi delar förlusten av varandra men hans förlust är större än min. Det är jag som lever.
 
 
Jag kämpar i min trädgård och jag har lärt mig att jag kan, och om jag inte kan så frgågar jag om hjälp. Vi var tillsammans i 21 år Kjell och jag och nu finns han inte mer, jag måste fixa det och trädgården har gett mig och ger mig mycket jobb men också så mycket glädje. Jag känner att han sitter här någonstans och är stolt över vad jag lyckas åstadkomma. Han var riktigt bra på att berömma mig och litade på mig i allt vi gjorde och vi gjorde mycket tillsammans.
 
 
Man skall komma ihåg att andra har sin sorg: Inte din.Det är tillåtet att vara glad, man måste vara glad ibland och det är jag ofta. Tänker på när Kjell sa till mig att jag fick inte sluta att leva ,du får va ledsen ett tag sen måste du leva , jag vill inte att du inte mår bra, tänk på det när det blir jobbigt. Så sa han. Jag tror han förstår att i år firar jag ingen midsommar, det får andra göra.
 
 
Bakom det trasiga fönstret växer två tomatplantor.
Andra pratar om där och då. Problemet är att , där är inte längre och då är sprängfyllt av sorg.
Man förändras , jag är inte samma person längre. Jag har inte min man vid min sida, sådant som var betydelsefullt betyder inget längre. Men i min trädgård får jag kraft och även vila.
 
 
Tack och lov för mina barn. Dom tar mig för den jag är än när jag gått sönder, dom lämnar mig inte och inte jag dom.
Jag måste lära mig att leva ett liv jag inte valt . Det får ta sin tid men lätt är det inte när jag inser vidden av vad jag har förlorat .
 
 
Det är så här jag mins honom. Så glad att vi har så mycket foto att minnas till 
Älskad, saknad 
 
Vi ses, kram
Maj-lis