2019 ett nytt år ......

Det blev julafton den 24 dec 2018 precis som alla år och det kommer det att bli i år också.
Nyårsafton likaså, smällare, raketer som lyser upp himlen samtidigt som det ställer till med förtret för våra djur. Jag led mig igenom båda helgerna men med mina nära och kära som stöd så gick det . Det går att skratta , prata och se ut alldeles som vanligt, dom känner mig och jag vet och dom sörjer också Kjell.
Nu har jag bytt ut min kalender från 2018 till 2019. Jag la dom vid sidan om varandra och en konstig känsla dök upp. Man säger , nu lägger vi det gamla bakom oss och går vidare. Jag höll min hand på kalendern 2018, här lever du Kjell. Sen handen på 2019 , här finns du inte längre , här är du död. 
 
Vi fick faktiskt snö till jul och det uppskattas verkligen, naturen blir so ljus och vacker.
Ja 2019 kan ju knappast bli värre kan jag tänka men sorgen och saknaden sitter som kramp i kroppen.
Hur jag tänker så vet jag att han hade inte levt färdigt, han hade så mycket mer ge i detta livet
 
Vi hade ett spabad ute på baksidan av vårt hus som vi använde mins en gång i veckan och vi hyrde även ut det så andra också fick glädje av det. Det skall skötas och är inte helt lätt och jag känner inte för att gå ut och sätta mig där utan kjell så när yngste sonen sa att han kunde tänka sig att köpa det och så kan jag komma till dom och bada om jag vill. Dom bor inte så långt ifrån mig. 
Så fick det bli. Med en hel del trixande och många hjälpande händer så fick badet en annan plats.
Man vet aldrig hur man reagerar i olika situationer. Trots att jag var glad och nöjd över att badet hamnade hos en nära så blev synen när badet var borta nästan en chock.
 
 
Jag grät, sonen blev förtvivlad " mamma vill du ha kvar badet då får vi ta hit det igen ". Det tog en stund innan jag hade förklarat känslan som jag inte själv var beredd på och anledningen var ju att nu var ännu ett betydelsfullt minne borta. Ja tänk som det kan bli , nu är vi nöjda både sonen och jag
 
 
Naturligtvis blev det en tom plats på trädäcket där badet hade stått. Mina tankar har gått hur eller vad skall jag fylla den platsen med ? Jo, ett träd. Jag skall plantera ett träd för Kjell som en vacker påminnelse om den underbara människa han var. En Magnolia som blommar på bar kvist. I vårt sovrum har vi en tapet med magnolia. Detta beslut gör mig lugn ett träd att vårda 
 
 
Nyårsafton 2017 i hans lite stökiga kontor. Men gud vad jag saknar honom.
 
Vi ses !
kram
Majlis 

Konstigt det blir advent trots att inget är som det brukar !

I fjor till advent tänkte vi att det kanske blev vår sista advent och jul tillsammans. Jag har en text GOD JUL i träbokstäver som brukar stå på spishyllan, satte fram dom men nej dom åkte ner i lådan igen.
Inte heller i år kommer dom fram dom ligger nerpackade och så får det bli.
Jag kände att jag struntar i att plocka fram stakar och stjärnor jag orkar inte bry mig andra som mår bra dom kan glädjas men jag hittar inte glädjen.
Men någonstans har jag ett driv i mig, jag tog ändå fram jullåderna och tänkte kanske ändå, någon stjärna kanske , kanske
 
 
Det ena ger det andra. Min dotter Camilla sa, men mamma Kjell skulle väl inte vilja att du inte pyntade och gjorde fint. Nej det är sant han ville att jag skulle leva som vanligt.
 
 
Lite förändringar fick det tvunget bli, det kan inte bli som innan för det är inte som innan
 
 
En ny ljusstake fick det bli köpt på oppmanna plantskola, när jag väl börjar så ser jag hur det skall bli.
I detta fönster hängde alltid en vitguldig stjärna men inte i år.
 
 
Här hängde två stjärnor innan om åren, nu står ljusstaken som brukar stå i rummet här i stället. 
Adventsstaken är samma som innan det fick jag gå med på.
 
 
Stjärnan i fönstret i stället för ljusstaken. På så vis käns det på något sätt lättare att hantera mina känslor när jag måste fundera och tänka om lite.
 
 
För mina barn och mina barnbarns skull och för Kjell kan jag inte gå här och gräma mig över livets hårda vändningar. Ingen mår bra av det . Saknaden får jag leva med men också dom fantastiska minnen jag har och dom åren vi fick tillsammans.
 
 
Vacker Amarylis.
 
Mellan två cancserbehandlingar i juni 2017 tog vi en bussresa till ett vackert slott i polen. Dom fyra dagarna var guld värda för oss. Det blev vår sista resa tillsammans och med våra vänner från Linköping. 
Kameran var alltid med honom och jag har så många foton som alltid kommer att hålla minnena levande
 
Kram vi ses
 
Majlis
 
 
 
 
 

Jag brottas med mitt liv varje dag !

Den 21 november var det fem månader sen Kjells liv tog slut, jag kan fortfarande inte ta in det.
Varje morgon jag vaknar slås jag av tanken han är borta för alltid.
Om du bryter ett ben eller arm eller du åker på infiuensan så vet du att det kommer att bli bra, det kommer att fixa sig. Men när någon dör så gör det inte det, det kommer inte att bli bra, det kommer inte att fixa sig.
Jag vet för jag har varit med om det en gång innan. Man lär sig att leva med det men det fixar sig inte.
 
Minnen, foton hela tiden söker jag tröst i dom. Tänker på vad var det som hände den sista dagen han var här hemma. Jo, han skulle skruva i en skruv i fönsterbläcket som han satt dit. Han gick ner till uthuset och skulle hämta skruv och mejsel , där var tre skruvar i fönsterbläcket men där skulle vara fyra och då var det det som gällde. Han föll när han gick ut , skruven kom aldrig dit jag var och kollade det i går. Det är sådant som hela tiden dyker upp i mitt minne och jag måste kolla.
 
Dagen efter var höften så öm att han inte kunde stå upp och det fick bli ambulans in till sjukhuset.
Han kom aldrig hem igen, komplikationer stötte till och cancern hade redan innan tagit över hans kropp.
Naturligtvis så kunde han inte leva det säger mitt sunda förnuft mig men varför fick han den hemska sjukdommen.Vårt liv var ju så bra med undantag att vi visste att sjukdommen skulle komma ifatt den vetskapen fick vi leva med i hela 18 år. Hela tiden hoppades vi på att man säkert skulle hitta något som botade honom, tyvärr så blev det inte så.
 
Jag måste trötta ut mig för att kunna kopla av. Sen har jag många vänner som stöttar mig mina barn och barnbarn är guld värda och visst är jag lite glad ibland det måste man vara för att orka vara ledsen.
 
Det här lilla yrvädret är bra på att hålla mig sysselsatt, tio åriga Tuva ett av mina älskade barnbarn.
 
Utsikten från mitt hus, vacker och rogivande.
 
 
Midsommar för två år sedan. Kjell och Kjell skålar, alltid lika glada. Eftersom dom heter Kjell båda så kallade dom varandra sitt eko.
Det blev ett tung inlägg i dag men det är så här mitt liv känns nu, att brottas med det som blivit min verkjighet att mista mannen som jag älskade och som man säger, nu finns bara minnen kvar.
Det hjälper inte att jag viste att han skulle dö det är lika svårt ändå och overkligt 
 
Kram
Maj-lis