Så kom då slutet...
Trots all envishet, all kamp, alla behandlingar, all kärlek som han fick så tog cacern hans liv.
Dagen innan midsommarafton när naturen är som vackrast somnade Kjell in med mig och sina barn hos sig.
Det var ingen rättvis kamp han förde, cancern bröt sakta men säkert ner hans kropp och ingen läkare i världen kunde rädda honom och det som är så smärtsamt är att han viste om det, vi viste om det barnen och jag ändå hoppas man in i det sista.
Bara en vecka innan midsommar bestämde han sig för att orka med att fira sitt barnbarn Lisas student , och tänk det blev en helt fantastisk kväll. Många släktingar och bekanta var där , nu efteråt käns det som han viste att det var sista gången han träffade dom för han bestämde sig i sista stunden att han skulle orka va med och fira, dagen efter mådde han inte bra och nästa dag blev det akut in till sjukhuset , han kom aldrig hem igen
Jag kan inte i ord säga eller beskriva hur smärtsamt det är , man hamnar liksom i ett vakum där det är jag och utanför är världen. Jag tror att vi måste ha något inbyggt i oss som pausar smärtan i sorgen så man orkar ordna och greja med det praktiska för att sedan ta in det som hänt igen med full kraft.
Just nu är mina och Kjells barn dom viktigaste människorna i mitt liv. Dom har funnits här, dom fins här och dom är alla en del i prossesen som pågår i våra sinnen och själar. Vi sörger samma man men på olika sätt, vi vet alla att han var en man med ett stort hjärta som rymde många och han har lämnat ett stort tomrum i universum för han hade så mycket mer att ge men någon tyckte annorlunda och hämtade hem honom alldeles för tidigt.
Jag passar på här och nu att tacka alla facebook vänner och alla andra som tänkt och skickat hälsningar och vackra blommor till mig ni ser några här i inlägget. Det värmer så med den omtanke så många visat när allt i ens liv har rasat.
TACK och sköt om er vi kommer säkert att ses här igen när jag behöver skriva av mig
Maj-lis