Om att komma vidare .
Mycket av min ork är försvunnen. Jag vill mer än jag orkar med. Små saker tar lång tid och det går inte att skynda på. Allt tar sin tid
Dagen innan midsommarafton vaknade jag med att jag måste in till sjukhuset , in till den avdelningen där han dog . Där han varit på besök och fått så mycket hjälp i nästan 18 år.
Så fick det bli. Med bankande hjärta körde jag till kristianstads sjukhus, tog hissen upp.
Våning 12 avdelning 123
Väl innanför dörrarna kände jag mig lugn, konstigt. Jag såg sal nr 2 . Det var där jag lämnade honom. Nu låg där säkert någon annan som inte kom hem till midsommar.
Då ser jag Fredrik sjuksystern som var med dom sista dagarna i Kjells liv och som hade följt honom undre många år.
Glad att se honom och han kände genast igen mig. Han tog sig tid och vi pratade en lång stund . Han berättade att man hade pratat om Kjell för ett par dar sen. Han var den som hade levt längst här inne hela 18 år och det var det många som följt honom hela tiden.Genomsnittet på den cancerformen år mellan 5 och 7 år.Han var stor kämpe som aldrig gav upp och han har satt sina märken där inne med sina tavlor som han skänkt till avdelningen.
Nöjd över mitt beslut om att ta mig in dit igen. På något vis behövde jag det .
Men det tar lång tid att ta sig tillbaka. Livet är inte sig likt. Det har blivit ömtåligare. Skört på något vis. Jag har lärt mig att om man utsätts för ett starkt inre tryck under en längre tid blir man känsligare än andra för ett yttre tryck.
I väntan på att jag skall känna igen mig,anstränger jag mig att åstakomma något. Det får bli i min trädgård eller inne i min inredning Men perfekt intreserar mig inte, det är liv jag är ute efter.
När styrkan sakta återvänder , kryper rädslan fram. Det kan gå sönder.Något händer kanske. Det blir hotfullt, jag backar
Jag börjar om igen. Igen. Ett varav till i spiralens oändlighet.
Några tomater på gång .
Min kompis , en gammal man men så tillgiven . Han förgyller min tillvaro
Kram
vi ses
Majlis.
Fina fotografier!