Konstigt det blir advent trots att inget är som det brukar !

I fjor till advent tänkte vi att det kanske blev vår sista advent och jul tillsammans. Jag har en text GOD JUL i träbokstäver som brukar stå på spishyllan, satte fram dom men nej dom åkte ner i lådan igen.
Inte heller i år kommer dom fram dom ligger nerpackade och så får det bli.
Jag kände att jag struntar i att plocka fram stakar och stjärnor jag orkar inte bry mig andra som mår bra dom kan glädjas men jag hittar inte glädjen.
Men någonstans har jag ett driv i mig, jag tog ändå fram jullåderna och tänkte kanske ändå, någon stjärna kanske , kanske
 
 
Det ena ger det andra. Min dotter Camilla sa, men mamma Kjell skulle väl inte vilja att du inte pyntade och gjorde fint. Nej det är sant han ville att jag skulle leva som vanligt.
 
 
Lite förändringar fick det tvunget bli, det kan inte bli som innan för det är inte som innan
 
 
En ny ljusstake fick det bli köpt på oppmanna plantskola, när jag väl börjar så ser jag hur det skall bli.
I detta fönster hängde alltid en vitguldig stjärna men inte i år.
 
 
Här hängde två stjärnor innan om åren, nu står ljusstaken som brukar stå i rummet här i stället. 
Adventsstaken är samma som innan det fick jag gå med på.
 
 
Stjärnan i fönstret i stället för ljusstaken. På så vis käns det på något sätt lättare att hantera mina känslor när jag måste fundera och tänka om lite.
 
 
För mina barn och mina barnbarns skull och för Kjell kan jag inte gå här och gräma mig över livets hårda vändningar. Ingen mår bra av det . Saknaden får jag leva med men också dom fantastiska minnen jag har och dom åren vi fick tillsammans.
 
 
Vacker Amarylis.
 
Mellan två cancserbehandlingar i juni 2017 tog vi en bussresa till ett vackert slott i polen. Dom fyra dagarna var guld värda för oss. Det blev vår sista resa tillsammans och med våra vänner från Linköping. 
Kameran var alltid med honom och jag har så många foton som alltid kommer att hålla minnena levande
 
Kram vi ses
 
Majlis
 
 
 
 
 

Jag brottas med mitt liv varje dag !

Den 21 november var det fem månader sen Kjells liv tog slut, jag kan fortfarande inte ta in det.
Varje morgon jag vaknar slås jag av tanken han är borta för alltid.
Om du bryter ett ben eller arm eller du åker på infiuensan så vet du att det kommer att bli bra, det kommer att fixa sig. Men när någon dör så gör det inte det, det kommer inte att bli bra, det kommer inte att fixa sig.
Jag vet för jag har varit med om det en gång innan. Man lär sig att leva med det men det fixar sig inte.
 
Minnen, foton hela tiden söker jag tröst i dom. Tänker på vad var det som hände den sista dagen han var här hemma. Jo, han skulle skruva i en skruv i fönsterbläcket som han satt dit. Han gick ner till uthuset och skulle hämta skruv och mejsel , där var tre skruvar i fönsterbläcket men där skulle vara fyra och då var det det som gällde. Han föll när han gick ut , skruven kom aldrig dit jag var och kollade det i går. Det är sådant som hela tiden dyker upp i mitt minne och jag måste kolla.
 
Dagen efter var höften så öm att han inte kunde stå upp och det fick bli ambulans in till sjukhuset.
Han kom aldrig hem igen, komplikationer stötte till och cancern hade redan innan tagit över hans kropp.
Naturligtvis så kunde han inte leva det säger mitt sunda förnuft mig men varför fick han den hemska sjukdommen.Vårt liv var ju så bra med undantag att vi visste att sjukdommen skulle komma ifatt den vetskapen fick vi leva med i hela 18 år. Hela tiden hoppades vi på att man säkert skulle hitta något som botade honom, tyvärr så blev det inte så.
 
Jag måste trötta ut mig för att kunna kopla av. Sen har jag många vänner som stöttar mig mina barn och barnbarn är guld värda och visst är jag lite glad ibland det måste man vara för att orka vara ledsen.
 
Det här lilla yrvädret är bra på att hålla mig sysselsatt, tio åriga Tuva ett av mina älskade barnbarn.
 
Utsikten från mitt hus, vacker och rogivande.
 
 
Midsommar för två år sedan. Kjell och Kjell skålar, alltid lika glada. Eftersom dom heter Kjell båda så kallade dom varandra sitt eko.
Det blev ett tung inlägg i dag men det är så här mitt liv känns nu, att brottas med det som blivit min verkjighet att mista mannen som jag älskade och som man säger, nu finns bara minnen kvar.
Det hjälper inte att jag viste att han skulle dö det är lika svårt ändå och overkligt 
 
Kram
Maj-lis
 

Du kan inte springa och gråta samtidigt.

Jo jag tror att jag skulle kunna det så ledsen är jag över förlusten av Kjell och det liv vi hade tillsammans.
Vid denna tiden på året planerade vi en resa som sen skulle ske till våren,dock inte i fjor för i november  förstod vi att vi hade gjort vår sista resa tillsammans 2017 i maj. Sjukdommen hade kommit ifatt oss och Kjell började förstå att han nog hade ont om tid och det fick bli korta utflykter framöver.
 
Sorg kan ge sig uttryck på många olika sätt, det känns som jag har fått väldigt många. Från att ha minnesluckor till att sortera foto,gamla gratulationskort ,brev och så mina almanackor. Jag sparar dom, kan inte kasta dom. I dom har jag ju hela vårt liv och jag går tillbaka många år. Jag tror att för mig är det ett bra sätt att bearbeta min sorg, där finns små anteckningar varje dag och då minns jag.
Annat som hjälper mig är mitt intresse för inredning, fotografera och skriva. Min blogg är en stor hjälp om än jag inte är här så ofta som jag borde känner jag men ibland har jag inte motivationen eller kraften.
 
 
Sorgen är ett bevis på kärlek den är bara så förlamande i bland och man kommer inte undan och den kommer att följa en hela livet.
Alla helgonhelgen är över nu. Jag var i Älmhults vackra kyrka på minnesgudstjänst och man läser upp namnen på dom som dött under året och sen gick vi ner och tände ljus vid minneslunden, så sorgligt men vackert och stämningsfullt .Ett fint sätt att hedra dom som lämnat oss
 
 
Tiden rullar vidare, saknaden är lika stor men genom att sysselsätta mig med olika aktiviteter så börjar det gå längre tid mellan dom svåraste stunderna.Att tända ljus för honom känns som att han är närvarande hos mig.
 
 
Det här rummet finns på inlägget innan jag har bara flyttat om kuddarna och pläden så blev det lite annat
 
 
Höst utanför fönstret, sjön ligger stilla och blank.
 
 
En lycklig man på semester med sin kamera som alltid var med honom. Vilken tur att vi har tagit så många kort så mycket mimmen som finns i dom. Tack för allt du gett mig !
 
Kram
Vi ses ! 
Majlis