Jag brottas med mitt liv varje dag !
Den 21 november var det fem månader sen Kjells liv tog slut, jag kan fortfarande inte ta in det.
Varje morgon jag vaknar slås jag av tanken han är borta för alltid.
Om du bryter ett ben eller arm eller du åker på infiuensan så vet du att det kommer att bli bra, det kommer att fixa sig. Men när någon dör så gör det inte det, det kommer inte att bli bra, det kommer inte att fixa sig.
Jag vet för jag har varit med om det en gång innan. Man lär sig att leva med det men det fixar sig inte.
Minnen, foton hela tiden söker jag tröst i dom. Tänker på vad var det som hände den sista dagen han var här hemma. Jo, han skulle skruva i en skruv i fönsterbläcket som han satt dit. Han gick ner till uthuset och skulle hämta skruv och mejsel , där var tre skruvar i fönsterbläcket men där skulle vara fyra och då var det det som gällde. Han föll när han gick ut , skruven kom aldrig dit jag var och kollade det i går. Det är sådant som hela tiden dyker upp i mitt minne och jag måste kolla.
Dagen efter var höften så öm att han inte kunde stå upp och det fick bli ambulans in till sjukhuset.
Han kom aldrig hem igen, komplikationer stötte till och cancern hade redan innan tagit över hans kropp.
Naturligtvis så kunde han inte leva det säger mitt sunda förnuft mig men varför fick han den hemska sjukdommen.Vårt liv var ju så bra med undantag att vi visste att sjukdommen skulle komma ifatt den vetskapen fick vi leva med i hela 18 år. Hela tiden hoppades vi på att man säkert skulle hitta något som botade honom, tyvärr så blev det inte så.
Jag måste trötta ut mig för att kunna kopla av. Sen har jag många vänner som stöttar mig mina barn och barnbarn är guld värda och visst är jag lite glad ibland det måste man vara för att orka vara ledsen.
Det här lilla yrvädret är bra på att hålla mig sysselsatt, tio åriga Tuva ett av mina älskade barnbarn.
Utsikten från mitt hus, vacker och rogivande.
Midsommar för två år sedan. Kjell och Kjell skålar, alltid lika glada. Eftersom dom heter Kjell båda så kallade dom varandra sitt eko.
Det blev ett tung inlägg i dag men det är så här mitt liv känns nu, att brottas med det som blivit min verkjighet att mista mannen som jag älskade och som man säger, nu finns bara minnen kvar.
Det hjälper inte att jag viste att han skulle dö det är lika svårt ändå och overkligt
Kram
Maj-lis